Klara Åhlström

Nä, inget samtal från Ramundberget till Erik, så jag ringde igår och tackade nej. Känns så sjukt tungt men jag gör det inte utan Erik, så det var det ända tänkbara... Så, då har man inget hopp och  snart inget boende igen. GAH! Jag får känning av panik! Och dessutom måste jag plugga, men varför gör jag det inte då?! Det kan man fråga sig, som det känns har jag redan flyttat och hoppat av skolen, frågan är bara var jag or och vad jag jobbar med. hm bara och bara!

Denna natt har varit fruktansvärd. Jag har som så många nätter tidigare den senaste tiden drabbats av ångest och panik. Detta var värre än någonsin inatt och jag kunde inte sova. Det gick helt enkelt inte att slappna av. Alla tankar och funderingar maler som kvarnar i huvudet på mig. Jag lyckades med mycket om och med somna fram åt halv fem imorse och vaknade kvart över fem. Efter det kunde jag inte somna om, så det vara bara att kliva upp och vänta på att få åka till skolan. Helt sjukt, och jag är inte speciellt trött heller. Vill inte lägga mig i ensamhet för då kommer allt jobbiga tillbaka...

Min pappa är snäll så han blir dum ibland. Så mycket som jag älskar och lever för fotboll är knappast tänkbart, men det har alltid varit som en drog för mig. En livsstil. Och nu hindras jag återigen från att spela det jag helst av allt vill göra pga mitt knä. Igår sa han till mig att han ville att jag skulle spela sista två minuterna mot Trönö i sista matchen. Bara för att jag har tränat som ett svin, haft sjukt mycket motgångar och att jag ändå ska få känna att jag är med i laget och en del av det. Men vad fan är två minuter på 90? Jag står hellre över, tyvärr... Jag funderar på att bränna skorna. Vill aldrig mer se mina favoritskor, känns helt sjukt. Jag hatar att jag älskar dem! Kanske kommer jag aldrig mer kunna spela fotboll fullt ut, vad ska jag då leva för? Finns ju ingenting som får en ledesen Klara att bli glad på det sättet som fotbollen gör. Känns så jävla pissigt, jag är bara 20 år! Så jävla orättvist!